En kärleksförklaring

Det finns en man som jag tycker mycket om.
Jag kan nog dra mig så långt och säga att jag älskar honom.

Tyvärr tror jag inte att mina författarkunskaper sträcker sig så långt för att kunna förklara vad jag känner för denna man.

Det enda som kommer upp är klyschor.
Han gör mig hel!
Han är världens snällaste!
Han gör mig glad!
Han finns alltid där för mig!
Han är mitt allt!
Han är vacker!
Han har stulit mitt hjärta!
Jag vill leva med honom för alltid!

Utöver detta så fyller han år idag. Trots att vi är långt ifrån varandra så älskar jag honom mer än någonsin!

Grattis till världens bästa Kristoffer som fyller tjugoåtta år idag!!!

Snart hjärtat kan vi börja leva det liv som vi vill!
Jag älskar dig!

//Nea

Tema "lov, lön, löv

Han slog en lov i området. Ja, när han var ung så sa man så, man slog en lov.
Det lilla samhället hade förändrats men delar var fortfarande likt den by där han spenderat sina somrar som pojk.
När var det han hade varit här senast? Kan det varit femtio år sedan?

Han sökte i minnet efter årtal.
Han hade varit tolv år gammal, sommaren då han kysst sin första flicka och varit på god väg att bli en man. Han hade jobbat i fiskeboden, två långa veckor i stanken och fått sjutiofem kronor för mödan.
Tolv år gammal, det måsta ha varit nittonhundraförtitvå.
Kunde det vara möjligt? Hade det redan gått sextioåtta år?

Han fortsatte sin väg genom byn, genom glada sommarminnen medans glödgade höstlöv släpte taget och sakta föll till marken.

//Nea

Tema "Tal"

Hon skriver på pappret med blyertspenna. Tittar, tänker, raderar sina tankar med kautshuck.

Uppgiftens beskrivning är enkel: att prioritera.

Uppgiftens lösning är dock mer komplex.
Vad vill hon få med i veckoschemat?
Hur många är alla måsten?
Vad är det som hon egentligen vill göra?
Hur mycket tid finns det, hur mycket tid går det åt? Samma fråga gäller pengarna.

Talen radar upp sig på pappret. Minuter och belopp.
Får det inte att gå ihop, minuter saknas, dygnet är för kort.
Pengar saknas, lönen är för låg.

Hon andas in, blundar. Vad är viktigt för henne?
Att leva, att skriva, att älska.

På pappret möts hon av tvätt, matlagning, handling, hämta på dagis, träning där det går att pressa in. Hon söker efter orden leva, skriva, älska men finner dem ej.

Hon river papparet i bitar, låtsas att världen är hennes för en stund. Hennes, om så bara för en stund.

//Nea

Tema "Trafik"

Mina tankar står still. Många på kö men ingen kommer fram.Varför är det stopp? Är det några som har krockat?
Tankarna trampar på samma ställe, trummar på ratten, sjunger med i musiken. Någon gäspar, någon får blodet att ilsket pumpa fortare.

Oljud och sirener, en hjälpande tanke är på väg!
Kön kör åt sidan, upp på refuger och ut i väggrenen för att släppa fram, släppa igenom.
Snart rullar tankarna som vanligt, flödet är återställt, kreativiteten tillbaka.

Nea

Avgrunden

Du stryker ditt hår ur pannan utan att reflektera. En rörelse som sitter i ryggmärgen men som inte längre behövs.

Jag slår undan blicken, vill inte se förtvivlan i dina ögon.
Ditt kala huvud som en ständig påminnelse om din sjukdom.
Du suckar och mitt hjärta brister.

Jag vill gråta ut min förtvivlan om en framtid utan dig. Jag vill att du tar mig i din famn, kramar mig och lovar att du blir frisk.
Men jag håller tillbaka, du vill inte prata.

Det är bara jag som gråter, i smyg för att du inte ska höra. Rädslan för framtiden, för döden, för ett liv utan dig skär i min själ.

Jag försöker vara stark, men min insats övertygar ingen. Du vet om det men vi låtsas ändå.
Jag tror att du skäms för att du inte längre orkar hålla världen på dina axlar men du har absolut inget att skämmas för.

Avgrunden mellan oss, ett djup utan slut. Jag andas in och kastar mig handlöst utför.

"Mamma, lova att du blir hel, lova att du blir frisk!"

Nea

Varför?

Tårarna rinner över mina kinder, som forsar om våren. All min sorg samlas i blöta fläckar på min kudde. Frågan varför pulserar i mitt huvud, våldtar min hjärna gång på gång. Försöker värja mig, försöker svara men förblir hjälplös mot den vrede som släppts lös i min kropp.
Om jag bara kunde svara. Varför? Varför är du borta?
Tårarna tar slut, trots min vilja att fortsätta gråta. Rädslan tar vid, skakningarna i min kropp där jag ligger på sängen i fruktan över att apatin ska ta över. Min hjärna är för tillfället lämnad ifred, blåslagen och mörbultad av mina skoningslösa tankar. Mitt enda sällskap är tystnaden som skriker ut min ensamhet. Bedövar mina öron, förblindar mina ögon. En evighet i vakuum medan min själ förblöder.
Varför?

Nea

Tema "Något som glöder"

"Hjärtat bultade hårt i bröstet, som om det försökte ta sig ut ur kroppen.
Han andades ytligt och kände upphetsningen.
Hon viskade i hans öra, skrattade mellan ordern och han märkte hennes berusning.
Vin och åtrå blandat med doft av cigaretter!
Hans kyssar som brände hennes nakna hud. Hungrigt, glödande.
Den febriga hettan mellan dem, den tilltagande längtan som otåligt krävde tillfredställning.

Nästa morgon skulle gryningens strålar vila på deras rodnande kinder av minnerna från natten."

Tema "Rosa"

"Fan.
När han la in tvätten var den vit, nu ramlar det ut rosa skjortor, strumpor och kalsonger på golvet. Överst i högen landar ett rött örngott.
Stessen växer. Har inte tid med det här just nu, har inte tid att gå ut och köpa nya skjortor.
Han skickar in kalsongerna och strumporna i torktumlaren och slänger skjortorna i soptunnan. Örngottet, som inte är hans, viftar han med i luften
"Någon som känner igen det här?"
De andra i tvättstugan skakar på huvudet, undviker att möta hans blick.
Frustrationen som vuxit inom honom hela dagen håller på att nå bristningsgränsen.
Andas Martin, andas, uppmanar han sig själv."

Nea

Tema "att lova"

"Lovar du?"
Hans röst lät tvivlande.
"Men självklart gubben, på lördag går vi på Gröna Lund."
"Och jag får ett åkband?"
"Ja, jag har ju lovat det. Gröna Lund, åka så mycket du vill, sockervadd, hamburgare, hela dagen. Bara du och jag."
De bestämde tid och plats där hon skulle hämta honom.
"Mamma, jag älskar dig."
"Och jag älskar dig."

Hon kände sig usel. Hennes skuldkänslor och dåliga samvete över skilsmässan gjorde att hon mutade Robert. Var rädd att han skulle säga att han trivdes bättre hos Roger, att hon skulle förlora honom.

Allt hon hade i huvudet, som inte ville komma ut, som vaken ville bildas i ord eller meningar, det var hennes problem.

"Karin, det är dags för din medicin."
Mannen hade vita kläder på sig och höll fram en mugg med två tabletter.
Hon såg ogillande på honom.
"Du och dina tabletter", fräste hon samtidigt som hon tog koppen och svalde tabletterna i en snabb rörelse.
"Bra", sa han och gick vidare.
"På lördag ska jag träffa Robert", ropade hon efter honom.
Han stannade upp och såg på henne en kort stund, sänkte blicken och gick med skakande huvud mot kontoret. Han knackade på dörren och sköt upp den försiktigt.
"Karin har börjat prata om Robert igen, tar du det med henne eller ska vi vänta på Agneta?"
Kvinnan vid skrivbordet nickade åt honom, tog av sig glasögonen och gnuggade sig i ögonen.
Tog ett djupt andetag, gick ut från kontoret och bort till Karin.
"Hur är det med dig idag?"
"Bara bra."
"Karin, du har tydligen pratat med Robert. Stämmer det?"
"Ja, vi ska på Gröna Lund på lördag."
"Men Karin, vi har ju pratat om det här flera gånger. Robert finns ju egentligen inte."
"Jag har lovat honom", upprepade hon för sig själv. "Jag har lovat honom."
"Okej, jag ska be doktor Agneta att titta till dig när hon kommer tillbaka."
Hon reste sig upp och gick tillbaka till kontoret.
Det var något som hon inte aldrig skulle vänja sig vid. Patienternas egna verklighet."

Nea

Tema "att vända om"

"Taggarna skrär ytliga sår i benen. Det täta snåret verkar vara oändligt.
Hon hittar inte ut, har vandrat i flera timmar.
Det är dags att vända om, vända hem, men åt vilket håll?
Hemma väntar de säket, att hon ska komma gåendes från skogsbrynet. Sjäv förstår hon att det inte kommer hända.
Solen har gått ner och det har mörknat. Kanske har det redan börjat leta?
Tårarna bränner innanför ögonlocken. Finns inte tid att bryta ihop, måste vara stark.
Ett ljus längre fram, får kämpa för att se. Är det på riktigt eller något hon själv skapat?
Litar inte längre på sig själv.

Tröttheten kommer smygandes. Vill inte sova, vill hem till Göran och Jonas.
Hjärnan är inte längre hennes, varje skugga spelar henne ett spratt.

Varför ville hon ha blåbär?"

Nea

Tema "Aska"

Ditt leende,
Din charm,
Sovandes
På din arm

"Lämna mig ej,
snälla jag ber,
lämna mig inte
aldrig mer"

Endast mörker ska finnas,
i själen river smärta.
Det enda hon vill minnas
Din värme, ditt hjärta.

Har slutat leta svar,
i djupt av sin flaska
det enda som finns kvar
är finkornig aska.

Nea

Tema "Att fixa"

"Färgen sögs in i tapeten. Det storblommiga mönstrade försvann och ersattes av en blänkande vit yta.
Som att sudda i Paint, tänkte hon.
Ångesten var på väg bort. För stunden i alla fall.
Terapeuten hade sagt åt henne att hitta en sysselsättning där hon kunde frigöra ångesten, låta den pysa ut långsamt istället för att explodera. Hon hade aldrig trott att renovering skulle bli hennes ventil. Att få försvinna in i sitt projekt, bearbeta sina känslor med kroppen, riva tapet, spackla, slipa, måla. Bitvis tungt kroppsarbete som gjorde att hon somnade så snart hon la huvudet på kudden. Fungerade bättre än tabletter.

Hon klev ner från stegen och doppade rollern i krämig vit färg och fortsatte att sudda ut det gamla, sudda ut smärtan, minnena.
Tog ett steg bakåt och betraktade väggen, såg helheten, såg detaljerna, kände sig nöjd.
Sista väggen i lägenheten som nu bara skulle torka och målas en sista gång.
Hon visste hur hon lagade en vägg, men hålet inom sig var svårare att fixa."

Nea

Tema "Att komma på fötter"

"Det var en märklig känsla.
Att flytta in hos sin lillasyster när man var trettio år gammal, det var inte riktigt vad hon hade tänkt sig.
På något sätt hade det spårat ur, stan hade sugit pengarna ur henne. Den höga hyran, butikerna, Stureplan, cigaretterna. Små utgifter som orsakade en stor känsla av hopplöshet.
Det ekonomiska pusslet som aldrig föll på plats.

Hon satt på sängen i sitt rum som nu var hennes hem. Det var läskligt att släppa den stora tvåan på Kungsholmen mot ett rum i Bromma. Idén hade verkat bra från början men nu när den förverkligats visste hon inte vad hon kände. Rädsla? Ångest? Glädje?
Förändringar medförde motstridiga känslor.

"Vill du ha kaffe?" ropade hennes syster från köket.

Hon log när hon hörde sin systers röst, lugnet spred sig i kroppen.
Kanske gick det ändå att vända situation?"

Nea

Tema "Tilltal"

"Natten var ljummen, så där som man önskar att alla sommarnätter skulle vara.
Hon gick, berusad, i höga klackar och stegen ekade mellan husen.

De hade bestämt sig för att gena genom ett höghusområdet, ett miljonprojekt av betong och asfalt. Det kändes exotiskt, inte alls som den förort hon vuxit upp i med sina trävillor och trädgårdar. Det här var mer rått och skitigt, på något sätt naket, mer ärligt.

De båda killarna knuffade på varandra, de skrattade.
Den ena sökte hennes hand och hon kramade om den hårt.
"Du är väl inte rädd?" viskade han lågt.
"Klart att jag inte är", svarade hon och skrattade.
"Du vet, här ute är det livsfraligt", sa hans kompis och gjorde ett illavarslande läte."Tant kanske vill åka hem."
De skrattade igen.
"Skulle jag vara tant?" sa hon med spelad förolämpning i rösten.
"Är det så man tilltalar en ung, söt snärta som mig?"
De skrattade igen.
De var berusade av vin, kärlek och livet."

Nea

Tema "Avfall"

"Hon grät hejdlöst, kunde inte hindra sig själv.
Hon satt på trottoaren med en väska och två ICA-kassar fyllda med kläder. Det var allt hon hade fått med sig.
Vart skulle hon ta vägen? Hur hade det kunna bli så här?
Det var inte hon som hade gjort fel, varför var det då hon som skulle få ta straffet?

Hon hade inte anat något, hon hade varit helt blind. När väl sanningen uppdagades hade det kommit som en käftsmäll och sedan hade hon blivit utkastad på gatan i regnet. På samma sätt som man gjorde med avfall i ett u-land. Hon var inte värd mer än sopor i hans ögon!

Hon visste inte riktigt var den kom ifrån men ilskan kokade i henne. Den pulserade genom kroppen som en sekundär puls. Ögonen brände, hon tog djupa andetag och spände hela kroppen. Hon var redo att gå tillbaka upp och visa honom att han inte kunde behandla henne på det här sättet.

Hon ville ringa på, böna och be om att få bli insläppt.
När hon väl var inne skulle hon placera ett knä strategisk i skrevet på honom. Hårt så att hon krossade hans jävla kuk som tydligen styrde hela hans liv. När han stod framåtböjd i smärtor skulle hon ta sats, vrida runt hela höften för att få kraft i sparken. Smärtan i vristen då den träffade hans käke.
Hon blev plötsligt rädd för sina egna tankar. Skulle hon kunna skada en annan människa?"


Omarbetning av tredje stycket:
Hon kände inte igen den vrede som välde upp inom sig, så rå, så primitiv. Den pulserade genom kroppen som en sekundär puls. Ögonen brände, hon tog djupa andetag. Hon var redo att gå tillbaka upp och visa honom att han inte kunde behandla henne på det här sättet.

Tema "Något man delar" 2010-03-15

"Dörrarna öppnades och hon gick in i hissen. Det var redan tre personer där inne och det var tre personer som klev på, inklusive henne själv.
Knappen för sjätte våningen lös redan och hon stod vänd mot dörrarna och såg dem stängas långsamt. Hon visste vad som väntade henne på plan sex och hon önskade att hon varit själv i hissen, själv med sina tankar. Men i en storstad var ensamhet långt ifrån en rättighet. I stan fick man acceptera att dela på utrymmet.
Människor var staplade på varandra i lägenheter och det var alltid någon i trappen, alltid någon vägg i vägg, alltid någon i hissen.

Hissen stannade och hon var den enda som klev av. Hon kände hur det drog svalt i korridoren och ensamheten kom plötsligt över henne. Hon önskade att hon tagit en sjal för att slippa kylan mot hennes kala huvud.
Kanske cancern var hennes ensamma plats, hennes egna utrymme, tänkte hon.
Ironiskt nog den enda plats som hon verkligen skulle behövt dela med en annan människa.

Hon sköt upp dörren till avdelningen och gick in för att få sin femte cellgiftsbehandling.
När man är död behöver man inte dela sitt utrymme, tänkte hon samtidigt som dörren slog igen bakom henne."

Nea

Dagens skrivövning

Egentligen inte dagens övning utan 9/4-10-övning.
På SkrivPuff får man varje dag en skrivarövning. Här kommer en text för Lördagens tema "Att skapa med händerna"

"Han hade alltid tyckt om att skapa med händerna. Livlösa delar som efter hans skapande händer plötsligt fått liv. Han älskade det!
Han gjorde det mesta, metall, nål och tråd, cement förekom tidvis också. Men det var bara till hans mest speciella projekt.
Han älskade sin verktyg och tog mycket väl hand om dem. Han hade dem sorterade i sina lådor och han såg alltid till att de kom tillbaka till rätt plats efter att han använt dem.
I översta lådan låg hans tänger och mejslar, järnklubbor och hammare. I den andra låg nålarna, han hade en uppsjö nålar som han emellanåt kokade för att de skulle hålla sig rena.
I tredje lådan hade han de tyngre verktygen. Hans pistol, borrmaskinen, den stora släggan, motorsågen, fogsvansen, yxorna.
Han skapade så ofta han kunde men tyvärr kunde det dröja innan han fick tillgång till bra material. Idag hade han fått tag i mycket lovande material. Idag skulle han skapa.
Han öppnade lådan med tänger och tog fram en avbitartång. Han kände sig upprymd över att få påbörja ett nytt projekt, det här hade potential att bli något mycket speciellt.
Han tog fram en nål och en tjockare tråd och vände sig mot bordet. Ändrade sig och bytte tråden mot fiskelina.
Han trädde fiskelinan på nålen och tog tag i skinnet. Han sydde, i hans huvud hörde han ljuv musik. Skinnet dog sig och han tog ett fastare grepp för att få ihop de båda bitarna. Det var inte alltid enkelt att få till det och det tog fler stygn än han hade tänkt från början.
Han klippte av fiskelinan med avbitartången. Han synade sitt projekt, det började arta sig. Men något kändes inte rätt och han bestämde att han skulle bort det överflödiga.
Han öppnade sin nedre låda och tog fram en yxa. Han gick fram mot bordet.
Synade sitt verk och bestämde var yxan skulle träffa för att bäst förstärka de delar av sin konst han ville framhäva.
Han lyfte yxan ovanför och såg skräcken i hennes ögon precis innan eggen träffade strax under hennes haka. Han plockad upp huvudet och synade de ihopsydda läpparna. Mycket bra jobb med fiskelinan.
Han njöt, konstverket var färdigställt. Han ställde det på hyllan bredvid de andra och började genast planera ett nytt projekt..."

Nea

Nea skriver och skriver

Jag har funderat över att börja skriva. Ja, alltså inte bara inköpslistor utan mer på riktigt.
Har ingen historik inom detta förutom att jag är en ganska kreativ människa när det gäller annat. Allt från sticka till att lägga in en helteckningsmatta.

Jag känner att jag har historier inom mig som vill komma ut så varför inte försöka?

Så här har ni mig, Nea som skriver och skriver och förhoppningsvis tillslut hittar sin skrivstil.

Kram