Instängd i 1638 ord

Huvudet pulserade av smärta. Han såg sig om i rummet men miljontals, små vita prickar skymde hans synfält. Är jag blind?
Inom några sekunder började synen komma tillbaka och ögonen vande sig vid det starka ljuset. Han låg i en säng med gavlar av rostfritt stål och i taket hängde en lysrörsarmatur. Till höger om honom fanns en ståldörr och i övrigt var rummets vita väggar kala.
Vart är jag?
Han försökte resa sig upp men bultandet i huvudet fick honom snabbt att falla tillbaka ner i sängen. Gode gud, vad är det som har hänt mig?
Paniken kröp under huden och han tog ytliga andetag.
Lugna dig Tom, lugna dig! Tänkte han.
I hjärnan försökte han få ordning på tankarna. Vart är jag? Hur har jag kommit hit? Varför gjorde det så förbaskat ont i huvudet? Han insåg att han inte kunde besvara någon av frågorna. Vad är det sista jag minns?
Tankarna flög runt. Han mindes sig själv som femåring leka med en tågbana av trä. Han mindes att han vuxit upp, gått på universitet, träffat någon han älskade. Mer detaljerat än så var det inte. Ett minne av kvällskyla, regn och krossat glas dök upp. Inget sammanhang, ingen ordning, bara snabba sekvenser som spelades upp för hans inre.
”Hallå!” ropade han. ”Är det någon där?”
Han möttes av tystnad.
Han satte sig upp i sängen igen, ignorerade det smärtande huvudet och satt kvar tills rummet slutat snurra. Trevande satte han ner fötterna på golvet och ställde sig upp. Med fingrarna kände han försiktigt över sitt huvud och insåg att smärtan kom från två stora bulor som buktade ut uppe på hjässan. Händerna fortsatte ner över ansiktet där de långsamt kände över den såriga huden, det svullna ögonbrynet, det stora jacket över näsan. När han kom till munnen stannade han upp. Från ena mungipan kändes det annorlunda, något hårt som löpte i ett rakt sträck mot örat. Hade någon sytt i honom? Ju mer han kände desto säkrare var han på att det var stygn som löpte längs kinden. Är jag på ett sjukhus? Nej, han trodde inte det. Var i helvete är jag?
Med långsamma steg gick han mot dörren. Han märkte att höger knä var svullet och han hade svårt att böja det. Dörrhandtaget kändes svalkande mot hans hand när han lät den vila några sekunder innan han tryckte ner det. Inget hände. Var dörren låst? Han tryckte ner hantaget igen med större kraft och dörren gled upp.
Det som fanns utanför låg i mörker.
”Hallå”, ropade han igen. Rösten ekade mellan väggarna.
Han tog några steg ut och trevade på väggen efter en strömbrytare. Innan han hittat någon tändes lamporna ovanför honom. Han stelnade till, väntade på att få höra ljudet av steg men kunde bara höra sina egna andetag.
Nu såg han att han stod längst ner i en lång och smal korridor. Den kalla och fuktiga luften tydde på att han var under markplan, vilket kunde förklara varför rummet inte haft något fönster. Han kunde inte se slutet på korridoren, då den låg i mörker, men han kunde se cirka femtio meter av den. Institutionsgröna väggar, dörrar på båda sidor med fyra meters mellanrum. Vad var det här för ställe?
Han började långsamt gå igenom korridoren, när han gått trettio meter slocknade några av lamporna bakom honom och nya tändes framför honom. Automatisk belysning, tänkte han.
Han drog i handtagen till dörrarna men alla var låsta, enda vägen att gå var att fortsätta genom korridoren.
”Jasså, ni har vaknat nu?” sa en röst bakom honom.
Han hoppade till och hjärtat höll på att slå sig ut ur bröstet.
”Skrämde jag dig?” sa rösten något roat.
Han vände sig om och blev förbluffad över att korridoren var tom.
”I ditt tillstånd borde du inte vara uppe och gå, gå tillbaka till din cell så kommer snart en sköterska och ger dig något lugnande.”
Han försökte lokalisera personen men kunde inte se någon.
”Jag vill veta vad som har hänt mig?” ropade han mot mörkret. ”Varför är jag här?”
”Vi kommer att besvara alla dina frågor men just nu är det av största vikt att du går tillbaka till din cell.”
Han insåg att rösten kom ur små högtalare som satt uppe vid taket.
”Cell? Vad är det här för ställe?”
”Detta är avdelningen för kontaminering, du har blivit smittad, infekterad. Förstår du?”
”Smittad? Nej, jag förstår inte. Av vad är jag smittad och varför är jag sönderslagen?”
Han hörde en suck i högtalaren.
”Så många frågor, så lite tid. Gå tillbaka till din cell nu, det är en order.”
”Order?” Han skakade oförstående på huvudet.
”Du fick din chans”, sa rösten.
Han hörde ett pysande ljud och sikten i korridoren försämrades. Vad händer? De försöker gasa ihjäl mig! Tanken fick honom att dra tröjan över mun och näsa men det var för sent.
”Röken är inte farlig, den avser bara att göra dig lite mer foglig. Pepparspray och tårgas gör att det kommer kännas i ögonen.”
Han kände hur ögongen hade tårats och hur intensiteten ökade för varje sekund. Det kändes som om knivar stack honom gång på gång rakt in i ögonen och han kastade sig på golvet för att försöka ta skydd. Han gned sina ögon med tröjan men det tycktes förvärra smärtan. Efter några långa minuter kände han plötsligt hur något tog tag i hans armar och ben och bar honom i rask takt tillbaka till rummet. Han slängdes ner i sängen och något fästes kring handleder och fotleder som sedan spändes åt.
Smärtan i ögonen var den värsta smärtan han någonsin uppleft. Att även vara fastspänd och inte kunna röra sig gjorde honom panikslagen. Jag kommer hamna i chock! Jag kommer dö!
Någon tog tag i hans vänsterarm och injicerade honom med något. En känsla av frihet sköljde över honom innan han tacksamt somnade in.


Den kyliga nattluften slog emot honom. Han satt ute på piren i hopp om att hon skulle dyka upp. Vem han väntade på visste han inte, men han förstod att det var viktigt att hon kom. Minnesbilden tonade ut.


Han vaknade med ett skrik. Vad han drömt var borta men känslan och skräcken pulserade runt i kroppen. Hans händer var fortfarande fjättrade vid sängen. Utlämnad till någon annan, helt utan makt, försvarslös. Ögonen kändes såriga efter dagens tidigare händelse. Eller var det kvällens? Hur länge har jag varit borta?
”Jag är vaken”, sa han.
Inget hände.
”Jag är vaken”, upprepade han högre. ”Jag är så förbannat torr i halsen, kan jag få ett glas vatten?”
”God morgon”, svarade en röst.
Han tittade mot dörröppningen och blev förvånad då det stod en blond kvinna i vit uniformsklänning och en liten vitt mössa på sned. Hon höll ett glas vatten och en liten plastmugg med tabletter och gick fram till sidan av sängen.
”Gapa stort”, sa hon och höll fram pillermuggen.
Han snörpte ihop munnen och skakade på huvudet. Jävla galningar, inte fan tänker jag ta några piller.
”Åh, gör det inte svårare för dig själv. Se så, gapa stort.”
”Vad är det för tabletter?”
”Det är magiska piller som kommer få dig att må mycket bättre.” Hon log.
”Jag vägrar att ta några magiska piller innan jag vet var fan jag är någonstans.”
”Jasså, du är en bitsk en. Jag ska be doktorn förklara vad som händer. Han kommer och tittar till dig när han har tid.” Hon gled ljudlöst ut ur dörren, stängde och låset den.
”Lämna mig inte här! Varför håller ni mig fången?”
Utbrottet hade tömt hans kropp på energi och han sjönk flämtande ner i sängen igen.
Tankarna for runt, han ville inte bli lämnad ensam med dem.
Nycklar som skramlade fick honom att rikta all sin uppmärksamhet mot dörren igen. En man med flint och en fyllig kropp uppenbarade sig. Han hade en vit rock på sig och en namnskylt. DR ERLANDSSON.
”Hur mår vi i dag då?” frågade han och la huvudet på sned.
De talar till mig som om jag var ett barn, tänkte han trött.
”Snälla doktorn, snälla, berätta vad som händer.
Doktor Erlandsson knep ihop med ansiktet som om han sugit på en citron.
”Jag förstår att det inte är lätt. Att vakna upp här, att vara förvirrad, medicinerad, mörbultad.”
Han nickade.
”Vi har gett dig kraftig medicinering vilket har bidragit till att du upplevt hallucinationer. Otäcka saker det där, man vet inte vad som är riktigt och vad som är på låtsas.”
”Var är jag?” frågade han.
”Du är på St: Davids psykiatriska avdelning.”
”Psykiatrik avdelning? Vad har hänt? Varför är jag här?”
”Dessvärre är jag rädd att jag inte kan svara på det, jag hade hoppats att du kunde tala om det för mig.” Doktorn lyfte frågande på sina ögonbryn.
”Jag minns ingenting.”
”Ingenting?”
”Nej, ingenting.”
Erlandssons ögonbryn sjönk ner igen och han såg betydligt barskare ut.
”Vet min familj om att jag är här?”
”När du säger familj, vilka tänker du på då?” sa Erlandsson.
Han tänkte efter. Minnet av en familj fanns, minnet av någon han älskat men han kunde varken se ansikten eller namn.
”Jag vet att jag har en familj” sa han. Rösten var gäll.
”Vad heter du?”
”Jag heter Tom.”
”Okej, Tom och i efternamn?”
”Tom”, han kom av sig. ”Äh, jag heter Tom…”
Efternamnet ville inte komma, i hans hjärna var helt tom.
”Jag tror att du behöver återhämta dig lite till innan vi går djupare i det här”, sa Erlandsson. ”Fram till dess att du mår bättre rekommenderar jag att du tar din medicinering. Vår sköterska sa att du inte ville ta den. Tro mig, det är för ditt eget bästa.”
Tom kände sig trött och nickade.
Erlandsson försvann ut genom dörren och låste den efter sig.

Tema "Ängslan"

Petra tittade på knytet i vagnen.
Barnet log mot henne och sträckte ut en liten hand i luften. Petra skrattade och mötte barnets fingrar med sina egna. Vilket välskapt litet mirakel!

Hon fortsatte längs gatan med vagnen framför sig. Ögonen vilade på den skära lilla klumpen som hon ännu inte gett något namn.
"Är du en Sarah?" frågade hon. "Jo, nog allt är du det."

***

Kvinnan vid busshållplatsen log varmt mot henne.
Det var länge sedan någon lett och Petra var osäker på vad hon förväntades göra.
Hon log blygt tillbaka.
"Är det en pojke eller flicka?"
"Det är en flicka", sa hon. "Sarah."
För första gången på mycket länge mötte hon en annan människas blick.
"Hur gammal är hon?"
"Tre månader."
"Det var en söt liten flicka", sa kvinnan och log ännu ett varmt leende.

När bussen stannade steg hon på i mitten.
"Vilken liten sötnos", sa en man bredvid henne och nickade menande mot vagnen.
Hon var förvånad och hänförd. Människor såg henne. Vagnen med det lilla byltet hade gett henne något hon aldrig upplevt, acceptans.

Petra visste att allt var en lögn, att allt snart skulle ta slut. När skulle det hända? Om några minuter? Timmar? Dagar? Hon förstod att Sarahs mamma skulle kontakta polisen.
Bestämt sköt hon ängslan åt sidan. Just nu ville hon njuta av varje sekund.
Njuta av att någon för första gången var beroende av henne.