"Lovar du?"
Hans röst lät tvivlande.
"Men självklart gubben, på lördag går vi på Gröna Lund."
"Och jag får ett åkband?"
"Ja, jag har ju lovat det. Gröna Lund, åka så mycket du vill, sockervadd, hamburgare, hela dagen. Bara du och jag."
De bestämde tid och plats där hon skulle hämta honom.
"Mamma, jag älskar dig."
"Och jag älskar dig."
Hon kände sig usel. Hennes skuldkänslor och dåliga samvete över skilsmässan gjorde att hon mutade Robert. Var rädd att han skulle säga att han trivdes bättre hos Roger, att hon skulle förlora honom.
Allt hon hade i huvudet, som inte ville komma ut, som vaken ville bildas i ord eller meningar, det var hennes problem.
"Karin, det är dags för din medicin."
Mannen hade vita kläder på sig och höll fram en mugg med två tabletter.
Hon såg ogillande på honom.
"Du och dina tabletter", fräste hon samtidigt som hon tog koppen och svalde tabletterna i en snabb rörelse.
"Bra", sa han och gick vidare.
"På lördag ska jag träffa Robert", ropade hon efter honom.
Han stannade upp och såg på henne en kort stund, sänkte blicken och gick med skakande huvud mot kontoret. Han knackade på dörren och sköt upp den försiktigt.
"Karin har börjat prata om Robert igen, tar du det med henne eller ska vi vänta på Agneta?"
Kvinnan vid skrivbordet nickade åt honom, tog av sig glasögonen och gnuggade sig i ögonen.
Tog ett djupt andetag, gick ut från kontoret och bort till Karin.
"Hur är det med dig idag?"
"Bara bra."
"Karin, du har tydligen pratat med Robert. Stämmer det?"
"Ja, vi ska på Gröna Lund på lördag."
"Men Karin, vi har ju pratat om det här flera gånger. Robert finns ju egentligen inte."
"Jag har lovat honom", upprepade hon för sig själv. "Jag har lovat honom."
"Okej, jag ska be doktor Agneta att titta till dig när hon kommer tillbaka."
Hon reste sig upp och gick tillbaka till kontoret.
Det var något som hon inte aldrig skulle vänja sig vid. Patienternas egna verklighet."
Nea
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra. Intressant - man kan ju undra vilken verklighet man själv lever i?
SvaraRaderaSpeciell text. Tyckte först att andra stycket var för övertydligt, att du borde ha gestaltat det som stod, i stället för att skriva det rakt ut, men sen, när jag kom till sista stycket, fann andra stycket sin plats.
SvaraRaderaBra! Texten flyter lätt och innehållet blir mer intressant än vad man förväntar sig i början. :)
SvaraRaderaKanon! Det flyter verkligen i texten. Märkte aldrig hur lång texten var. Var tvungen att scrolla upp och se om den var jättelång eller kort. Det är ett bra betyg! :)
SvaraRadera