"Dörrarna öppnades och hon gick in i hissen. Det var redan tre personer där inne och det var tre personer som klev på, inklusive henne själv.
Knappen för sjätte våningen lös redan och hon stod vänd mot dörrarna och såg dem stängas långsamt. Hon visste vad som väntade henne på plan sex och hon önskade att hon varit själv i hissen, själv med sina tankar. Men i en storstad var ensamhet långt ifrån en rättighet. I stan fick man acceptera att dela på utrymmet.
Människor var staplade på varandra i lägenheter och det var alltid någon i trappen, alltid någon vägg i vägg, alltid någon i hissen.
Hissen stannade och hon var den enda som klev av. Hon kände hur det drog svalt i korridoren och ensamheten kom plötsligt över henne. Hon önskade att hon tagit en sjal för att slippa kylan mot hennes kala huvud.
Kanske cancern var hennes ensamma plats, hennes egna utrymme, tänkte hon.
Ironiskt nog den enda plats som hon verkligen skulle behövt dela med en annan människa.
Hon sköt upp dörren till avdelningen och gick in för att få sin femte cellgiftsbehandling.
När man är död behöver man inte dela sitt utrymme, tänkte hon samtidigt som dörren slog igen bakom henne."
Nea
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar