Tema "Miljöombyte"

En gammal man från Tomelilla
Ramla i trappan och slog sig så illa
Med ansiktet nu som sitt lyte
Bestämde han sig för miljöombyte
Flytta till trapplöst hus i Manilla

Tema "Walkabout"

"Take a left at the next walkabout," sa han med kraftig fransk brytning.
Eva skrattade retsamt. Han hade bott i London i tre månader och språket hade visat sig svårare för honom än hon trott.
"Did I say someting funny?" blinkade han mot henne.
"It's called roundabout, not walkabout. But it's okey I understand."
Han provade ordet.
"Rundabout? Yes?"
"Yes."
Han log lite generad och begravde näsan djupt i kartan.
Hon log igen. Att han någosnin skulle lära sig svenska hade hon gett upp hoppet om för länge sedan. Men, vad gjorde det egentligen?

Tema "Hemlängtan"

Plötsligt slog bilder från barndomen över mig.
Varför?
Jag såg min mamma i köket, med mjöl över förklädet och en cigarett i mungipan. Ja, så klart. Cigarettröken.
Den äldre mannen bredvid mig drog djupa bloss, lät röken stanna kvar i lungorna innan han sakta lät den leta sig ut under mustaschen.
Min granskande blick gjorde att han makade sig urskuldande några steg längre bort.
Bussen var sen, som alltid. Jag drog in ett djupt andetag och fyllde mina sinnen med doften och blundade.
Mamma som log, skrattade och kastade med mjölet i luften som en riktig sockerbagare. Dansade runt i köket med mig på höften och sjöng bullbakarvisan.
Hemlängtan kastade sig över mig, som om den stått och ruvat, väntat på att jag skulle vända ryggen till och nu gjort sitt utfall.
Jag ville så gärna åka hem men kunde bara inte förmå mig. Hur många år hade gått sedan jag senast såg henne? Kunde det vara femton år?
Bussen bromsade in.
"Ska du med?" frågade chauffören otåligt.
"Nej, jag tror jag går", svarade jag.
Med en suck drog chauffören igen dörren och körde ut från hållplatsen.

Kanske var det dags att låta gammalt vara glömt, eller?
Jag sparkade till en sten som låg i väggrenen. Den skjöt iväg som ett skott och stannade några meter längre fram.
Nedstämd fortsatte jag min promenad, i mina tankar omfamnande jag ett minne av en mamma med mjöl över förklädet och en cigarett i mungipan...

Tema "Piller"

"This is your last chans. After this there is no turning back. You take the blue pill -- the story ends, you wake up in your own bed and belive whatever you want to belive. You take the red pill -- you stay in Wonderland and I show you how deep this rabbit hole goes."

Neas läppar mimande tyst ut varje replik. Hon visste redan vilket piller Neo skulle välja, hon hade sett filmen tusen gånger förr. Ändå väntade hon med spänning på svaret.
Det var något med Matrix som gjorde att hon gång på gång hamnade i soffan med ljudet uppskruvat och försvann in i en värld, långt ifrån hennes egen.

Det hade tagit henne elva år att förstå vilket filosofiskt värde filmen hade och när väl det skedde kunde hon för första gången se världen utan moraliska filter.
Det kändes som om hon använde ögonen för första gången, att hon varit blind och nu åter kunde se. Lite väl bibliskt kanske? Ja, men det var en träffande beskrivning.
Resultatet av denna livsfilosofiska upptäckt kunde skymtas på insidan av vänster handled. Det intatuerade citatet "There is no spoon" gav henne dagligen en påminnelse om att tänka utanför boxen. Många rynkade på ögonbrynen åt det märkliga citatet och undrade förbryllat vad det betydde. I början hade hon entusiastiskt försökt att förklar den filosofiska innebörden men snart insåg hon hur kompelxt det faktiskt var. Om de valde att blunda kunde hon inte tvinga dem att förstå.

The Matrix hade vidgat hennes vyer och hon förstod att det fanns lika många sanningar som det fanns människor. Att ta ut en tårtbit från en situation, vända och vrida på den och på så sätt uppnå förståels, hade från början varit mindblowing. Nu mer gjorde hon det automatiskt.

Jag har blivit frälst, tänkte hon för sig själv. Ja, det är precis så det känns.
Min väg har blivit klar, jag kan se den både i ljus och i mörker. Det finns inte längre några lösa ändar, jag kan äntligen förklara min verklighet.

Som icketroende blev detta något av en paradox. För första gången kände hon tro och tillit. Inte till en gud eller högre makt, utan till sig själv. Stormen som hade härjat inom henne hade äntligen bedarrat och med det hade ett lugn infunnit sig.
Jag är på nyttfödd, tänkte hon.
Jag är NEA2011...

Tema "Skruv"

"Jag orkar inte mer. Ni förstår inte, jag kan inte ta hand om honom längre."
Hon tystnade, lyssnade i luren på vad den andre sa.
"Jag förstår, men det spelar ingen roll. Någon måste ta honom, jag kan inte göra det här längre."
Hon vädjade i luren med en rösten som knappt bar.
"Han har inte bara EN skruv lös. Det skramlar så mycket där inne och jag kan inte hantera det längre", fräst hon i luren och tände ännu en cigarett.

Kristian hade hört nog och orkade inte ta den här skiten nu.
Hans mamma var ledsen och upprörd, han hade kommit hem stenad igen. Dumt? Visst. Han borde slaggat hos en polare. Men vad skulle hon göra åt det? Egentligen? Han var vuxen nu, han kunde ta hand om sig själv. Soctanten i andra ändan av luren verkade ju inte heller vilja ha med honom att göra. Och varför skulle hon?

På rummet tog han fram en bag som han fyllde med kalsonger, strumpor och sin dator. Några par jeans, en mössa och laghoodien. I ytterfacket la han ner cigaretter, snus, iPoden, mobil, nycklar. Han log då han såg BMW-märket på en av nycklarna. En souvenir från hans senaste "heist".
Under sängen drog han fram en skolåda. Han öppnade locket och log åt innehållet. Om morsan bara visste...Brokiga sedlar fyllde lådan till bredden, närmare 45 000 kronor som han räknat om och om igen. Han hällde ner sedlarna i bagen och drog igen dragkedjan.

Han var sexton år. Hela världen låg för hans fötter. Han behövde inte henne, eller soc eller någon annan jävla hjälporganisation. Han var redo att klara sig själv!

Tema Dagens bästa stund

Hon sjönk ner bakom sitt skrivbord.
Den blöta knuten på hennes huvud kändes tung och hon lutad sig mot ryggstödet.
Känslan som bubblade inom henne var så påtaglig, så otbeskrivligt intensiv.
Varför kunde det inte alltid kännas så här?
Tallriken framför henne eggade hennes hunger och munnen vattnades av saliv.

Undra hur världen skulle se ut om allt fick känna detta rus?
Drogen som rullade runt i hennes blod, som gjorde att alla känslor skakades runt. Pulserande. Vibrerande.

Gråten satt i halsen. Var det tacksamhet? Ja, kanske.
Löpningen var hennes drog.
Det var i spåret som hennes skummande mentala vatten blev spegelblankt. Lunchlöpningen och såhär strax efter var den bästa stunden på dagen.

Hon tog en stor klunk vatten ur sin vattenflaska. Endorfiner is da shit!