"Natten var ljummen, så där som man önskar att alla sommarnätter skulle vara.
Hon gick, berusad, i höga klackar och stegen ekade mellan husen.
De hade bestämt sig för att gena genom ett höghusområdet, ett miljonprojekt av betong och asfalt. Det kändes exotiskt, inte alls som den förort hon vuxit upp i med sina trävillor och trädgårdar. Det här var mer rått och skitigt, på något sätt naket, mer ärligt.
De båda killarna knuffade på varandra, de skrattade.
Den ena sökte hennes hand och hon kramade om den hårt.
"Du är väl inte rädd?" viskade han lågt.
"Klart att jag inte är", svarade hon och skrattade.
"Du vet, här ute är det livsfraligt", sa hans kompis och gjorde ett illavarslande läte."Tant kanske vill åka hem."
De skrattade igen.
"Skulle jag vara tant?" sa hon med spelad förolämpning i rösten.
"Är det så man tilltalar en ung, söt snärta som mig?"
De skrattade igen.
De var berusade av vin, kärlek och livet."
Nea
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillar första stycket bäst och beskrivningen av miljonprojektet, bra känsla.
SvaraRaderaAntar att hon känner killarna, eftersom du skriver i andra stycket att "de hade bestämt sig för att gena"?
..."ett illavarslande läte", kanske du skulle kunna beskriva ist. Hur låter det?
Lite mystisk text, som läsare vet man inte om killarna är OK eller inte.
Tack för dina påpekande.
SvaraRaderaDet är så svårt att förmedla känslor...Men om man skriver och skriver och skriver så kommer det förhoppningsvis bli bättre=)
Texten är tagen ur ett sammanhang och jag förstår att man kan känna sig lite osäkra på killarna. Och det gör man rätt i.
Inte för att de skulle skada henne på nåogt vis, som man kanske automatiskt förutsätter, utan mer för att de har andra värderingar om våld, dorger, pengar, alkohol. Något hon inte vet om än.