Du stryker ditt hår ur pannan utan att reflektera. En rörelse som sitter i ryggmärgen men som inte längre behövs.
Jag slår undan blicken, vill inte se förtvivlan i dina ögon.
Ditt kala huvud som en ständig påminnelse om din sjukdom.
Du suckar och mitt hjärta brister.
Jag vill gråta ut min förtvivlan om en framtid utan dig. Jag vill att du tar mig i din famn, kramar mig och lovar att du blir frisk.
Men jag håller tillbaka, du vill inte prata.
Det är bara jag som gråter, i smyg för att du inte ska höra. Rädslan för framtiden, för döden, för ett liv utan dig skär i min själ.
Jag försöker vara stark, men min insats övertygar ingen. Du vet om det men vi låtsas ändå.
Jag tror att du skäms för att du inte längre orkar hålla världen på dina axlar men du har absolut inget att skämmas för.
Avgrunden mellan oss, ett djup utan slut. Jag andas in och kastar mig handlöst utför.
"Mamma, lova att du blir hel, lova att du blir frisk!"
Nea
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra. Först, när jag trodde att det handlade om en partner, tyckte jag att texten var banal. Av någon anledning blev den mindre banal för mig av att handla om en mor.
SvaraRaderaJa, på något sätt är man alltid barn till sina föräldrar och i den relationen får man var skrämd, rädd, vilja bli tröstad även om man är vuxen.
SvaraRaderaAsbra! Jag får hålla tillbaka tårarna här på jobbet. Avslutningen fick mig att rysa och släppa fram nåra små tårar ändå. Kanon!
SvaraRadera