Hon sjönk ner bakom sitt skrivbord.
Den blöta knuten på hennes huvud kändes tung och hon lutad sig mot ryggstödet.
Känslan som bubblade inom henne var så påtaglig, så otbeskrivligt intensiv.
Varför kunde det inte alltid kännas så här?
Tallriken framför henne eggade hennes hunger och munnen vattnades av saliv.
Undra hur världen skulle se ut om allt fick känna detta rus?
Drogen som rullade runt i hennes blod, som gjorde att alla känslor skakades runt. Pulserande. Vibrerande.
Gråten satt i halsen. Var det tacksamhet? Ja, kanske.
Löpningen var hennes drog.
Det var i spåret som hennes skummande mentala vatten blev spegelblankt. Lunchlöpningen och såhär strax efter var den bästa stunden på dagen.
Hon tog en stor klunk vatten ur sin vattenflaska. Endorfiner is da shit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst får man en härlig känsla i knoppen efter att ha sprungit, och det beskriver du väl. Jag funderar över om man som läsare inte skulle få bättre flyt i läsningen om texten innehöll färre radbrytningar.... kanske?
SvaraRadera